tisdag 11 augusti 2015

Dalslands Kanotmaraton 2015

Ligger på gräsmattan och njuter av att ha solen i ansiktet. Vilodag, välförtjänt vilodag. Träningskläderna och fivefingerskorna, hänger på tork. Skavsåren från flytvästen läker.
Ett dygn tidigare skar vi mållinjen för dalslanskanotmaraton med drakbåt. 55 km, 20 000 paddeltag, 3 lyft, 1 sänkt k-2:a, en bruten paddel, 6 timmar och 55 minuter! 
Publikens jubel! Vi blev flitigt påhejade enda sen start. Men en paddelfrekvens på minst 50 drag per minut, glatt skrikandes drakar samt mäktiga slag från trumman var det ingen som missade oss. Vi startade 15 minuter efter kajakstarten för att inte komma mitt i kajakgröten vid första lyftet. Bredvid oss på startlinjen låg OC2:an med Katarina och Heike. De såg allvarliga ut, taggade till tänderna.
Efter 10 minuter var vi ikapp de som satsade på lugnt start. Vid första lyftet hade vi passerat 185 kajaker och OC2:an. Men bryggor i Dalsland är inte byggda för drakbåt. Efter att ha sänkt en brygga och vår trummis (som snabbt var tebax i båten) gav vi oss på nästa etapp och jagade OC2:an som smidigt tagit sig förbi.
Vid nästa lyft var det 5 min paus, banan och sportdryck samt saltgurka i en härlig mix. Ut på vattnet igen och jaga ifatt OC2:an. De höll en nära sjuklig frekvens.
Tredje lyftet höll på att bli en rysare då hela bryggan försvann och drakbåten hamnade åter i sitt rätta element, vattnet. Dock med minst en drakpaddlare under båten, flytvästen funkade. En K2:a passade på att glida in till bryggan, vilket inte var helt genomtänkt med en otämjd drakbåt i närheten. Även de fick bada.
Sista pausen var utan lyft, tur det eftersom stationen låg i kraftig uppförsbacke. Nu började det kännas i musklerna och det gick att få kaffe blandat med sportdryck för att klara av den sista etappen på 9 km, pannbensetappen. 
Det var fint runtomkring, träd, vatten å kajaker. Men finast av allt var ändå de stora trekantiga gula bojarna som markerade att ytterligare 5 km var avklarade.  Vi passerade fortfarande kajaker, dock inte i lika strid ström som tidigare. De som hade stugor längst med vattenbrynet hejade glatt och försökte hjälpa till att hålla takten. Härdsmälta i hjärnan, mata dragen, hålla takten. Trummisen konstaterade både leende och kraftigt ihopbitna käkar de sista 5 km. Här fanns inget utrymme att ge upp. Suga i sig lite mer vatten från vätskesystemet. Pain is temporary, glory is forever! Sen dök mållinjen bara upp och vi hade klarat det! Lagom tills vi lyckats ta oss ur drakbåten kom OC2:an i mål.  
Med medaljen om halsen styrde vi stegen mot dusch och sen mat! Ölen på kvällen, den var underbar. Men bäst av allt, det är ändå drakarna. vilket underbart gäng att hänga med!

//Camilla Persson







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar